Iakttagelser från Hong Kong-Tower

Bartendern fångade min uppmärksamhet.

På knackig engelska frågade han om jag ville ha en till och pekade på mitt glas. Varför inte, det hade varit en lång dag med många affärsmöten. Jag kände mig som Ryan Bingham. Ni vet, karaktären som George Clooney spelar i filmen Up in the Air. Aldrig en lugn stund, när jag väl kom hem till Stockholm var det dags att åka iväg till Arlanda igen. Ännu ett flyg, en ny stad att resa till, och ett nytt affärsmöte.

Var jag än vände blicken såg jag skyskrapor.

Under dagen hade starka vindar från nord blåst bort smogen som till vardags låg över staden som en tung matta. Neonlamporna på skyskraporna, ljuset från de tusentals bilarna, och strålkastarna som signalerade invigningen av ännu en restaurang lyste upp staden under den becksvarta natten. Vid Victoriahamnen kunde jag se legofigurer nere på marken arbeta med att lasta på en av de hundratals containrar på ett av de gigantiska fartygen som fraktade varor över hela världen. En stad som aldrig sover. Det är Hongkong det. Och där, i mitten av den stora myrstacken, satt jag inne på restaurangen Sai Wan på den 75:e våningen av Hong Kong-Tower med en panoramautsikt över hela staden.

Till vänster om mig kring den cirkulära baren satt pompös kvinna vars första gråa hårstrån hade börjat visa sig. I ena handen höll hon ett glas champagne och i den andra sin Yorkshireterrier. Till höger satt en man klädd i en skräddarsydd grön kostym vänd mot de stora fönsterna och tog in den vackra utsikten medan han långsamt smuttade på en Dry Martini. Runt om i restaurangen satt kinesiska affärsmän i dyra kostymer. I grupper om tio satt de kring rymliga bord och kedjerökte cigaretter till tonerna av Frank Sinatra. De varvade dryck med mat ur en buffé av kinesiska rätter som aldrig tog slut. När de första faten var tömda kom kyparen snabbt in med påfyllning av fler varma och kalla rätter. Att tacka nej till påfyllning? Nej, det var inget som en gjorde – när värden bjöd på mat åt man duktigt till dess att maten tog slut. I grupp kunde de brista ut i skratt åt något av de många – vad jag tror var – skämt som lades under kvällen. En typisk affärsmiddag i Kina helt enkelt. Den personliga relationen mellan två parter är av betydligt högre vikt än vad vi är vana vid i Europa. Därför bjuder man till en show. Storslagna kvällar med mat, dryck och underhållning – ofta i form av karaoke.

Först ut visade sig vara mannen som satt bredvid mig.

Den långa mannen i sin skräddarsydda gröna kostym reste sig upp. Ljuset från strålkastarna över den lilla scenen inne i hörnet av restaurangen reflekterades på hans polerade lackskor medan han klev fram mot mikrofonen. 35 långa sekunder vilket kändes som en evighet väntade medan personalen löste de tekniska problemen och lyckades hitta den önskade låten. Musiken startade och på den lilla LCD-skärmen mitt på scenen började texten att rulla. En välbekant pianoslinga följdes av ett distant trumsolo. Sångtexten tog mig tillbaka till biografen på söder under tidigt 90-tal och framför mina ögon såg jag återigen John Travolta bjuda upp Uma Thurman till dans. Strålkastarljuset blinkade allt mer intensivt i takt med musiken. Allt eftersom sången fortgick levde sig mannen allt mer in i sin scenpersona och vid tiden Chuck Berry normalt hade kommit till delen ”They hade a hi-fi phono, boy, did they let it blast, 700 little records, all rock, rythm and jazz” rörde mannen på sina höfter i takt med musiken på ett sätt som återspeglade den populära scenen från Pulp Fiction till perfektion.

Gruppen affärsmän som satt i grupp en bit bort applåderade exalterat från sina platser och skrattade av förtjusning när den sista tonen hade spelats. De hade nog inte varken hört eller sett någon som sjungit och dansat så förr. Till och med kvinnan med champagneglaset drogs med i festen, och hennes lilla Yorkshireterrier gungade även han huvudet till takten. Mannen i grönt bugade och tackade för sig själv efter han sjungit de sista raderna. En sann underhållare, helt enkelt.

För även om det inte hade gått vägen är det bara att sjunga med Chucky Berry – C’est la vie, say the old folks.