En gång för länge sedan i det soliga Spanien…

Idag var dagen. I snart två veckor hade jag turistat i Madrid. Det var i slutet av mars. Att komma bort från den svenska vintern var väldigt välkommet. Att byta ut minusgrader mot härliga 15 grader var skäl nog att åka bort. Under de första dagarna hade jag gjort allt som man bara måste göra som turist. Du vet, promenerat längst stråket Gran Via och ätit goda bakelser. Matat kanariefåglar och druckit ett glas rödvin klockan 11 på förmiddagen medan jag festade på en uppsjö av tapas vid den mysiga lunchrestaurangen Placa Reial. Så där som man gör när man är på semester. I alla fall i Spanien.

Men jag hade lovat mig själv att göra något jag aldrig hade testat på förut. Men vad? Vad finns det att göra i Spanien som jag aldrig hade kunnat göra i Sverige? Jag satt och grunnade på det i ett par minuter innan det slog mig: tjurfäktning.

Där har vi det! Tjurfäktning. Jag minns fortfarande hur min spanskalärare i högstadiet hade en plansch från ett tjurfäktningsevenemang. ”The Fiesta de toros in Spain” stod det på den. Är ni i Spanien någon gång, berättade han, då ska ni minsann passa på att kolla på tjurfäktning. Över textraden på planschen fanns en bild på en matador som precis lyckats lura en tjur att springa rakt genom sitt röda skynke.

Jag hade tur. För just idag var det ett tjurfäktningsevenemang som arrangerades i utkanten av staden. Det tog knappt tio minuter att ta sig dit med buss. Väl utanför flockades människor utanför den stora arenan. Det kändes i luften att något mäktigt var på väg att utspela sig.

Vilken atmosfär det var inne på arenan. Fanor vajade i vinden, orkestrar spelade i bakgrunden, publiken applåderade. En stor parad tågade in på arenan. Med bandelijärerna i fronten med sina stora fanor, picadorerna uppe på sina hästar och matadoren i tätt följe längst bak. Och så skanderade de ut namnet på tjuren. Fernando kallades han. Ett sus gick genom arenan.

Matadoren gjorde sig redo. Han vände sig mot den mörka buren som Fernando snart skulle släppas ut ur. Två stora ögon lyste upp mörkret inifrån buren. Jag hörde ett frustande och ett pustande, hovar som skrapades mot det kompakta sandgolvet, gnisslandet från grinden som långsamt började öppna sig. Matadoren gjorde sig redo, vinkade till publiken, ställde sig i rätt position. Han började skandera mot tjuren, rent ut sagt håna den. Så var grinden fullt öppen, och Fernando for iväg. Det var bara en tjur, men han gav ett intryck av en skenande hjord. 900 kg muskler som med all sin kraft attackerade Matadoren. Med bara en millimeters marginal lyckades matadoren värja den första attacken. Fernando sprang genom hans mörkröda skynke.

Åter igen frustade och pustade Fernando, vände sig om, skrapade hovarna i marken och gick till attack. Den här gången blev Matadoren träffad och hans basker for ner på marken. Matadoren föll till knä och hans vita skjorta började färga sig röd. Fernando gick till attack än en gång. Stångade matadoren med sina väldiga horn. Det var som att tiden stannade inne i arenan för en sekund. Fram och tillbaka for tjuren över matadoren.  Ingen visste vad de skulle göra i ett sådant länge. Musiken stannade, publiken slutade applådera, någon skrek ut ”Hjälp honom, han är skadad!”. Men ingen reagerade. Ett dammoln formades runt hela arenan efter Fernando hade skrapat upp sand med sina hovar. Det här såg ut att vara slutet för matadoren.

Så dök en man upp ur dammolnet. Klädd i grön kavaj och hatt. Han visslade mot Fernando som snabbt bytte fokus från den skadade matadoren. Långsamt tog mannen av sig sin gröna kavaj och vek upp sina vita skjortärmar. Hatten behåll han på. Han ställde sig i en position som gav ett intryck av att han var född till det här ögonblicket. Ungefär som svärdsmästaren Syrio Forel från TV-serien Game of Thrones. Istället för ett svärd använde han ett grönt paraply som vapen vilket han riktade rakt mot Fernandos ögon. Dammolnet hade skingrat sig och nu stod de två mot varandra, öga mot öga. Fernando böjde sig framåt och började återigen skrapa sina hovar mot marken. Det måste varit minst 5 000 personer på läktarna men ingen gjorde ett ljud. Fernandos pustande och frustande ekade ut genom arenan för att sedan ta sats med hovarna och rusa mot mannen i grönt. Utan minsta ansträngning parerade han Fernandos attack. En liten kroppsrörelse till höger och Fernando var helt bortgjord. En till attack, samma rörelse igen, följt av en liten dans till vänster. Och så fortsatte det.

Fernando blev tröttare och tröttare. Publiken vaknade till liv igen och började hylla mannen i grönt: ”Mr Green, Mr Green, Mr Green!” ropade de i takt. Orkestern började återigen spela musik. Med sina sista krafter rusade den väldiga tjuren mot mannen, men energin fanns inte där. Fernando snubblade på sina egna ben när det bara var någon meter kvar och damp ner på marken.  Sakta gled tjuren fram på marken till dess att huvudet bara var någon centimeter från den gröne mannens fötter. Mannens hatt vilade fortfarande stadigt på huvudet, och nu hade han slängt upp kavajen på sin axel, för att sedan peta lite retsamt på Fernandos huvud med udden av sitt paraply. Jag kunde knappt tro mina ögon. Publiken blev helt vild. Ropade och firade, slängde ner blommor på marken i arenan. Jag önskar att jag hade fått ett tillfälle att prata med honom, för att fråga vad han tänkte när han hoppade ner för att rädda den stackars matadoren. Men precis som han dök upp från ingenstans, försvann han lika snabbt. Men jag antar att han är en sådan man som gör det som behövs. Precis vid rätt tillfälle.

Vill du också åka till Spanien? Mr Green lottar nu ut en resa till Barcelona för de spelare som besegrar flest matadorer i spelautomaten Wild Toro. Mer om kampanjen kan du läsa här. Lycka till!