Hur kommer du ihåg VM-94?

Året var 1994.

Carl Bildt var statsminister och på radion spelades öppna din dörr av Tommy Nilsson. På Östersjön sker en av de största katastroferna i svensk sjöfartshistoria och under vinterspelen i Lillehammer tar Pernilla Wiberg guld. Under den tidiga försommaren reser den svenska fotbolls-truppen under ledning av Tommy Svensson över Atlanten till USA. Fotbolls-VM väntade. Inget skulle någonsin bli sig likt efter den här sommaren.

19:e juni, 1994.

Gruppspel: Sverige – Kamerun

Los Angeles

Hemma i Sverige spelades den svenska kampsången ”när vi gräver guld i USA” av poptrion GES på radion. I Los Angeles gör sig det svenska herrlandslaget redo för den första matchen i gruppspelet. Grupp B. Med Ravelli i mål och Brolin samt Dahlin på topp blåser domaren igång matchen. Den glödheta solen tycks inte ha någon nämnvärd effekt på de svenska spelarna. Redan efter 8 minuter lyckas vänsterbacken Ljung nicka in det första målet efter en frispark av Thern. Matchen slutar 2-2.

10: e juli, 1994.

Kvartsfinal: Sverige – Rumänien

San Francisco

Sverige tog sig vidare från gruppspelet på en andra plats strax efter Brasilien. I åttondelsfinalen vann herrarna med 3-1 mot Saudiarabien. Den här dagen sitter hela svenska folket bänkade vid sina TV-apparater och lyssnar på kommentatorerna Lasse Granqvist och Ralf Edström. Första målet kommer efter hela 78 minuter. Som ett resultat av en fantastisk frisparksvariant lyckas Dahlin peta in bollen bakom den rumänske målvakten Prunea. Men knappt tio minuter senare kvitterar Rumänien. Och det är först efter förlängning som matchen ebbar ut i 2-2.

Straffar väntar.

Första straffläggare är Håkan Mild. ”Det är viktigt att man sätter första… att man sätter press på rumänerna” förklarar Ralf Edström för oss hemma i Sverige. Mild tar sats, skjuter, men missar. Ett skott strax över ribban. En besvikelsens suck hörs från de svenska kommentatorerna. 0:1 Rumänien. Straffarna fortsätter: 1:1, 1:2, 2:2, 2:3… Efter en räddning av Ravelli och ett efterföljande mål av en ung Henrik Larsson är Sverige i ledning: 5:4 Sverige. För att låna ett ord från tennisen: Sverige har matchboll.

”Nu är det spänt” ropar Lasse Granqvist ut genom etern och en oroad Ralf Edström följer upp med ett ängsligt ”Oj, oj, oj…”. Den rumänske straffläggaren Belodedici tar lång sats, minst fem meter. Kameran zoomar in på en fokuserad Ravelli. Han spottar i handskarna och gör sig redo. Belodedici tar fart, närmar sig bollen, skjuter – ett stenhårt skott rakt mot den högra stolpen. Men Ravelli är med på noterna och reagerar blixtsnabbt; slänger sig till vänster, sträcker ut armen, sträcker ut handen och lyckas precis blocka skottet från att gå in. Ravelli kanske inte i förväg kan se vilken i riktning bollen kommer att gå. Men han känner det. Som att bollens färdbana är fjärranslutet till hans kropp, en förlängning av hans nervsystem. Lite som de blå varelserna i filmen Avatar och deras trådlösa uppkoppling mot hemträdet.

Det går blott en tiondelssekund innan någon förstår vad som har hänt. Lasse Granqvist skriker ut något oförståeligt som närmast går att avkoda som ett glädjetjut. Ralf Edström följer upp med vad som nu har övergått in i ett glädjefyllt men nästan oförstående: ”Oj, oj, oj, oj!” Publiken ställer sig upp; ropar, skriker, firar. Hemma i Sverige åker chipsskålar ner på golven. Till och med Carl Bildt drar på smilbanden. Decibelnivån överskrider skarpt Arbetsmiljöverkets rekommendationer runt om i de svenska vardagsrummen.

Men vad gör det.

För Sverige är i semifinal.