Kolonialismen förstör indianernas ädla tillstånd. De värsta bovarna är engelsmännen. Denna salva levererar elegant Montaigne i sitt verk Essays under renässansens högperiod. Européerna är giriga, startar krig i jakt på titlar och ljuger. Indianerna krigar aldrig orättfärdigt och har en naiv ärlighet. Hur skall man bemöta ett sådant påhopp? Svaret leveras av Shakespeare i det retoriska mästerverket Stormen. Det kan vara värt att jämföra renässansens stora retoriska mästare Shakespeare och Montaigne och se om det finns någonting att lära sig av dem på temat storytelling. Ett ämne som givetvis intresserar oss på nätcasinot Mr Green mycket.
Indianer i ädelt, naturligt tillstånd
Indianerna framställs hos Montaigne i Essays som levandes i ett naturligt tillstånd vilket, enligt Montaigne, är mer ädelt och moraliskt högstående än vad som återfinns i den europeiska civilisationen. Den senare ägnar sig åt kolonialismen av fel skäl. Indianerna kan också kriga, men det är enligt Montaigne aldrig orättfärdigt, medan européerna startar erövringskrig av avundsjuka, girighet och i jakt på titlar. Européerna har karaktärsdrag som girighet, lögnaktighet, svek, förtal och avund, medan indianerna endast har en naiv ärlighet och är vaksamma mot fiender och uppmärksamma mot sina respektive.
Montaignes indianer har tror på evigt liv, men är inte begränsade av kyrkan som maktfaktor. Indianerna har överhuvudtaget ingen överhet, inte heller handel eller skriftspråk. Trots detta är deras naiva naturtillstånd att föredra, enligt Montaigne. Montaigne uppvisar därmed en otidsenlig respekt och beundran för andra kulturer fri från värderelativismens bojor (”den andre är alltid barbar”), men är samtidigt kritisk mot sin egen europeiska civilisation på ett sätt som väcker frågor. Är det verkligen kolonialismen som Montaigne kritiserar eller är det kolonialismens föremål och värdegrund som är problemet? Skeptikern Montaigne tycks antyda att vissa värderingar är bättre än andra.
Shakespeare arbetar med vilden
Hos Shakespeare finner vi en omarbetad Montaigne-vilde. Caliban framstår inte som någon ”god” vilde i Shakespeares fantasiland. Det kan även tilläggas att vildens namn Caliban är ett anagram av ”can(n)ibal”. Det finns, såsom hos Montaigne, inledningsvis en dröm om en naturtillvaro utan vinstintressen, handel, lagar eller kyrklig makt. Till skillnad från Montaigne väljer emellertid Shakespeare att favorisera ett antal relativt aristokratiska karaktärer framför vilden och den naturliga ö-tillvaron. Ferdinand och Prosperos dotter Miranda är välutbildade och födda in i aristokratin. De blir också historiens stora vinnare, jämte Prospero och anden Ariel, i den monarki som föds ur pjäsen. Caliban inleder med att beklaga sig över att hans ö tagits ifrån honom (av Prospero), men frågan är vilken integritet Caliban uppvisar när han strax därefter svär trohet till en ny herre som söker föda?
Caliban framstår som en något korkad karaktär som villigt låter sig ledas, först av Prospero, sedan av Trinculo och Stephano. Det visar sig att Prospero tagit sig an uppgiften att försöka utbilda Caliban, men det låter sig knappast göras. (Här kan det nämnas att bokstäverna i Properos namn lätt kan kastas om för att bilda ordet ”oppres(s)or”.) Magikern tycks gå bet på att utveckla vildens kulturella och själsliga förmögenheter. Beror detta på en inneboende kärlek till det naturliga á la Montaigne, eller beror det på dumhet? Det lutar åt att Shakespeare vill få oss att tycka det senare, särskilt sedan Caliban förbannar de kunskapsgåvor han erhållit av Prospero. Caliban är en av de få karaktärerna som går genom pjäsen oförlöst och framstår som oförbätterlig.
Naivt tro på naivt grundtillstånd
Samtidigt finns det en annan ”vilde” på ön, nämligen anden Ariel. Han är en av historiens mest positivt målade karaktärer och inte lika tydligt en ”vilde”. Han är dock lika uppenbart koloniserad som Caliban är. Ariel gör brott på sin integritet, men endast så mycket som krävs för att Prospero skall befria honom. Shakespeare låter oss förstå att det kanske kan finnas olika typer av vildar: sofistikerade som Ariel och brutala som Caliban. Ariel är dock inte mänsklig!
Shakespeare tycks säga oss att indianerna må vara naiva i sitt grundtillstånd, men när de träffar på européer så blir de inte mycket bättre än européerna. Indianerna låter sig förtjusas och förtryckas av moderniteten – vi är alla lika ”goda kålsupare” och det naiva grundtillstånd som Montaigne målar återfinns endast hos andarna.
Shakespeare har med Stormen på ett elegant retoriskt sätt tillbakavisat Montaignes populära verk och därmed minskat kritiken mot den engelska kolonialismen.
Mikael Pawlo
Managing Director
Mr Green
P.S. En tidigare version av denna text har publicerats online tidigare, dock utan särskilt många läsare. D.S.